Midsommar 25 juni 2009

Bara för att vi inte längre bor på norra halvklotet längre så betyder det inte att midsommar går förbi obemärkt hos oss.Åtminstone inte för oss svenskar. I övrigt är det ingen skillnad här alls. Nätterna är lika långa och kommer vid sju varje kväll oavsett årstid.Dock kan vi nästan räkna med solsken under hela midsommardagen, vilket är annat man kan säga i Sverige. Oavsett vad Aftonbladet lovar.

Jag och Danne gjorde köttbullar för midsommaren som vi tog med oss på picknick-knytkalaset. Det blev till vår glädje en stor succé. Det fanns mycket gott som vänner tagit med sig, men framförallt fanns det alkohol. Som vi inte var rädda för att förbruka. Jag kan åtminstonde säga att jag hade en perfekt salongsberusning under hela dagen. Och ingen bakfylla, fast vi drack i nästan 12timmar.

Om jag summerar;

• Vi Dansade kring Midsommarstången
• Vi drack och åt ,köttbullar, paj, smörgåsar,potatis- och pastasalad..
• Vi spelade badminton, fotboll, brännboll.. det mesta
• Vi spelade guitarhero hos Per och Camilla
• Vi klubbade ute på ett ställe som gjorde Haidi lite döv..

Och jag ska be Danne hjälpa mig få in lite bilder här också

Vad vi har haft för oss på sistone 15 mars 2009

Jo, det var så sant, vi lovade ju att innan veckan var slut skriva lite om vad vi har gjort den sista tiden. Vi lovade också att hålla det hyfsat kort, så här kommer en snabb sammanfattning:

 

OBS! Vi har lagt upp lite bilder nu, men det är ett evighetsprojekt eftersom de måste läggas upp en och en över en uppkoppling som fungerar väldigt segt. Med andra ord får vi komplettera med fler bilder om ytterligare några dagar. Håll tillgodo så länge!

 

Torsdag 15 januari 2009: Ankomst Singapore

Beskrivet i tidigare inlägg.

 

Fredag 16 januari 2009: Lägenhetsjakt

Beskrivet i tidigare inlägg.

 

Måndag 19 januari 2009: Dannes första arbetsdag

Efter fyra dagars vila och tidzonsanpassning var det slutligen dag för mig, Danne alltså, att börja jobba. Min företrädare på tjänsten som fiancial projects manager, en utomordentligt trevlig tysk kille som heter Stefan, hade varit vänlig nog att ta sig från Hong Kong, där han är stationerad nu för tiden, till Singapore för att ”hålla handen” under min första vecka. Det kändes trevligt att få en riktig överlämning med lite introduktion till både arbetsuppgifter och människor på kontoret som är bra att känna.

Jag fick en riktig mjukstart på jobbet i och med att jag fick ha Stefan med mig första veckan, och andra veckan inleddes med långhelg på grund av lokalt högtidsfirande, närmare bestämt…

 

Söndag 25 januari 2009: Kinesiskt nyår

Dagen efter vår berömda vandring i Bukit Timahs naturreservat var det dags att återigen träffa våra nya kompisar Per och Camilla. Den här gången var det för att fira det kinesiska nyåret. Vi möttes upp på söndagkvällen i Chinatown (var annars?), där vårt regnskogssällskap hade suttit ett tag och värmt upp med några öl inför välkomnandet av oxens år. Med sig hade de en australiensisk arbetskamrat till Camilla, vid namn Andrew. Väldigt trevlig och rolig kille, visade det sig. En fördel med att omge sig med trevliga människor, som exempelvis Per och Camilla, är att de har en tendens att göra samma sak!

Danne, Per & haidi

 

Per, Haidi, Andrew & Camilla

Det blev hur som helst en väldigt trevlig kväll med vin och drinkar och lite tilltuggs-mat i form av kycklingspett med mera. Enda besvikelsen var nyårsfyrverkeriet, som var som en fis i rymden jämfört med ett gammalt hederligt GP-fyrverkeri hemma i Götelaborg. Konstigt, med tanke på att Kina sägs vara landet där fyrverkeriet har sitt ursrung.

 

Torsdag 29 januari 2009: Girls’ night out.

Beskrivet i tidigare inlägg

 

Lördag 31 januari 2009: Hårfärgning, drinkar på höga höjder och köttorgie.

På förmiddagen bestämde sig Haidi för att testa en ny hårfärg. Sedan bestämde hon sig för att den gamla nog inte var så dum ändå. Efter inte mindre än tre färgningar åt olika håll var det dags att åka och träffa Haidis nyfunna kompis malin, hennes pojkvän Amo, dennes kompis Max, samt Per och Camilla på ett ställe som hette New Asia Bar, beläget på 71 våningen i The Swissotel Stanford. Gaaaanska schysst utsikt över staden.

Efter ett par drinkar där var det dags att äta. Och som vi åt. Vi hamnade på en brasiliansk restaurang där de inte slutar servera kött förrän man säger åt dem att man fått nog. Man har en bricka bredvid sig på bordet där en sida är grön och den andra är röd. Så länge den gröna är vänd uppåt så kommer de förbi varannan minut och skär upp mer kött åt dig – olika sorter varje gång, vilket gör det ännu svårare att säga nej. Gott var det i alla fall, även om man var så mätt att skjortan stod rätt ut efteråt.

 

 

Lördag 7 Februari 2009: Grillkväll hos Malin och Amo

Våra nya vänner hade vänligheten att bjuda över oss på grillkväll! En trevlig sak med condos här i Singapore är att gårdarna, utöver pool, gym och tennisbanor, i regel även är försedda med ”barbeque areas”. Inga engångsgrillar från OKQ8 här inte. Vi tog med oss grymt god och fantastiskt stark chili & lime-marinerad kycklingfilé och lite annat gott att äta, och naturligtvis en hel del gott att dricka. En väldigt trevlig kväll med något dussin deltagare, där vi varvade ätande och drickande med badande och mera drickande, tills vi blev tråkigt trötta, tackade för oss och gick hem.

 

Söndag 8 februari 2009: Hindufestival

Varje år firar hinduerna Thaipusam, som är en festival tillägnad  Lord Murugan även känd som Kartikeya eller Subramaniam, beroende på vem man frågar. Det ska i alla fall röra sig om djärvhetens gud. Honom firar man naturligtvis bäst genom att låta sin kropp genomborras av ändarna på en stålbur som man bär runt sin överkropp. Under cirka ett dygn går de runt sådär i Little India. Det får en att inse hur skönt det är att komma från ett land där högtidsfirande när det är som jobbigast innebär att man dansar runt granar och hoppar som en groda runt midsommarstänger.

 

 

Lördag 14 februari 2009: Kinesiska Hot Pots

Malin och Amo hade föreslagit att vi skulle mötas upp på ett ställe i området Bugis där man kunde bli serverad s.k. hot pots. Det går helt enkelt till så att man sitter vid ett bord, som i mitten är försedd med en gryta, vari en buljong kokas upp. Sedan beställer man in en massa godsaker som man vill koka i buljongen, som sedan serveras rått. Man kokar, fiskar upp, äter. Vissa saker var goda, andra sådär, och några saker vill vi helst inte tänka på. Men det gör vi ju naturligtvis ändå, och då tänker vi kanske framförallt på köttbullar som hade en konsistens och smak som var så knepig att ingen av oss skulle bli förvånad om det i själva verket var någon form av sädesproducerande organ från skrevregionen på ett stackars kinesiskt får.

 

Onsdag 18 februari 2009: I kräftans tecken.

Haidi och Malin åkte till Sentosa, som är en ö vid Singapores sydkust där man håller på att skapa ett litet konstgjort turistparadis, komplett med stränder, nöjespark och Casino, även om allt inte är färdigbyggt än. Där njöt de hela dagen av strandlivet. Haidi, som ju är bortskämd med en hy som är väldigt motståndskraftig mot solens UV-strålning, struntade, sin vana trogen, helt i allt vad solskydd heter. Senare på kvällen var hon röd som en kräfta. Jag har aldrig sett Haidi så bränd, och det tror jag knappt att hon har själv. Men nu vet vi båda två att det kan hända.

 

 Fredag 20 Februari: Flytt

Efter cirka en månads boende i vår tillfälliga lägenhet på Carissa Park var vi väldigt sugna på att få vår egna lägenhet. Dels för att den är finare, och för att vi såg fram emot att bo i en lägenhet där saker och ting inte är så gamla att de går sönder varannan dag, men framförallt såg vi fram emot känslan av att verkligen ha någonting eget. Nu hade äntligen vår container med möbler och tillhörigheter kommit fram till Singapore, och när vi fick välja mellan fredag den 20 Februari eller påföljande måndag kändes det som ett enkelt val. På fredagmorgonen ringde vi varsin taxi som kunde frakta oss och allt vi hade hunnit handla på oss till The Está (condon) på Amber Gardens (gatan) i Katong (området). Vi bar upp vår nyinköpta TV, lite matkassar och resväskor, hälsade på flyttgubbarna och sedan drog jag iväg till jobbet för att jobba några timmar medan Haidi övervakade flyttarbetet. Vi hade fått höra att flytten skulle pågå hela dagen, men efter bara tre-fyra timmar började de bli klara, så när jag kom hem hade de redan åkt därifrån. Efter några dagar hade vi möblerat och packat upp tillräckligt väl för att kunna fotografera så ni får veta hur det ser ut. Behöver vi nämna att vi älskar vårt nya hem?

(OBS! Vid fototillfället hade vi inte hunnit möblera vår lilla ”study”, så det rummet saknas på bilderna)

(OBS2! I efterhand upptäckte jag att jag laddat upp fel bildfiler, därav det konstiga formatet. Det kommer att åtgärdas, men inte nu.)

 

VardagsrumVardagsrum

Korridor

Gästbadrum

Gästsovrum

Master bedroom

Master bedroom

 

Master bathroom

Lördag 28 februari 2009: Rugbykväll

På dagen var vi på stan och letade födelsedagspresent till Camilla, som avslöjat för Haidi att hon fyllde år den 1 mars. Eftersom alla skulle träffas hemma hos Max senare på kvällen, hade Haid och Malin i smyg bestämt att Camilla skulle firas vid tolvslaget och att present skulle överlämnas. Till slut hittade vi ett schysst set med olje- och vinägerflaskor samt salt- och pepparkar, som vi slog till och köpte. Väl hemma i Max lägenhet på 41:a våningen i en stor byggnad (vars namn vi glömt) inne i stan, var det till slut dags att sjunga Ja må hon leva! Det visade sig att vårt smygande hade lönat sig, för Camilla såg väldigt förvånad ut. Fast det är klart, det kanske inte hade så mycket att göra med vårt hemlighållande av firandet, som med det faktum att Camilla inte fyller år förränd den TJUGOförsta mars. Haidi hade helt enkelt hört fel. Situationen blev förstås lite awkward, men vi glömde snart den lilla fadäsen och fortsatte efter ett par drinkar ner till en bar där de visade en rugbymatch som de engelska festdeltagarna gärna ville se. På vägen dit kramade jag Haidi så intensivt att vi trillade in i en glasdörr (som höll), och vi fick senare höra att det bakom denna glasdörr befann sig en dörrvakt som såg helt skräckslagen ut över denna skandinaviska form av kärleksförklaring. Det känns bra att vi kunde sätta lite färg på hans kväll, även om det var oavsiktligt.

 

Lördag 7 mars 2009: Sandslottsbyggartävling

Tjejerna hade bestämt att vi skulle bygga sandslott på Sentosa och att det dessutom skulle ske i tävlingsform. Deltagarna skulle delas upp i två lag, och utgången på tävlingen skulle avgöras genom folkets röster. Det hela slutade i totalt fiasko efter att det ena laget hade gjort en pöbelinsmickrande sandstjärna, försedd med ett småbarnsfjäskande brett leende över hela stjärnansiktet, medan det andra laget fokuserade på att göra ett historiskt korrekt återgivet slott, såsom stipuleras av blotta benämningen sandslottstävling, vilket i all sin prakt dessvärre inte imponerar på särskilt många andra än lärda militärhistoriker. Ja, som ni kanske redan har listat ut så var det Haidis lags fjompiga sandstjärna som vann. Men jag säger som Robert Gustafssons variant av Tony Rickardsson: Jag är inte bitter.

 

Onsdag 11 juni 2009: Parmiddag

Via facebook hade jag fått reda på att min gamla gymnasieklasskamrat Kim, som jag inte minns att jag har träffat sedan vi tog studenten 1996, skulle ta en sväng förbi Singapore på väg till Thailand, där han, hans fru Petra och deras son Viktor skulle fira en försenad smekmånad. Jag hade föreslagit att vi skulle försöka ses någon kväll om han hade tid. Och det hade han, skulle det visa sig. På onsdageftermiddagen fick jag ett sms där han föreslog att vi skulle ses någonstans vid Boat Quay och ta något att käka senare på kvällen. Sagt och gjort. Jag och Haidi satte oss vid en taxi och drog iväg till sagda ställe vid åttatiden på kvällen.

Det är lite svårt att veta hur det kommer bli att träffa någon som man inte har träffat sedan man var arton år. Till saken hör att vi inte ens på den tiden umgicks särskilt mycket. Inte desto mindre hade jag väldigt trevliga minnen av Kim, som alltid var en jäkligt rolig och trevlig snubbe, och jag såg fram emot att träffa honom. Dessutom såg vi fram emot att höra vad han hade för minnen av Singapore från den tid han bodde här 1987-1990.

Det var väldigt roligt att upptäcka att han inte bara var precis som jag hade förväntat mig – precis samma humor och allmänna trevlighet som för 13 år sedan - utan även hade lyckats hitta en väldigt trevlig tjej och att de tillsammans hade lyckats generera en avkomma som tycktes ha alla förutsättningar för att bli en lika trevlig prick. Och Kims barndomsminnen från Singapore var bara positiva, som man hade kunnat misstänka.

Hur som helst var det en väldigt angenäm kväll. Efter en drink på södra sidan av floden tog vi oss över till andra sidan för en mycket trevlig och god middag på The Indochine. Vi hoppas att de har det bra i Thailand just nu.

 

Söndag 15 januari 2009: Ikea

Idag var vi på Ikea i Tampines. Det kommer Haidi att skriva några rader om någon gång i veckan.

 

Nä, nu måste vi sova. Sammanfattningen blev inte så himla snabb. När jag väl börjar skriva har jag lite svårt att sluta. Men nu gör jag det ändå.

Bloggtorkan över? 08 mars 2009

Även människor som tycks ha allt man kan begära – pengar, prylar, bra boende, bra jobb, kärlek etc – har i regel en sak gemensamt med de flesta av sina medmänniskor: bristen på tid. Oavsett om man fokuserar på att spara tid eller på hur den spenderas så försvinner den och kommer inte tillbaka. Den är oändlig, och samtidigt knapp. Det är på grund av denna knapphet som folk med mer konkreta resurser genom historien har haft tjänstefolk som städat deras hem, tvättat och strukit deras kläder, lagat deras mat, och gjort andra saker som annars hade hindrat dem från att lägga tid på livsberikande upplevelser.

Trots Haidis vida omskrivna problem med vår maid på Carissa Park har vi nu börjat överväga titta på möjligheten att anställa tjänstefolk. Inte för att stryka våra kläder och bädda våra sängar, utan för att uppdatera vår blogg åt oss medan vi ägnar oss åt att uppleva saker som de kan skriva om.

Den första månaden vi var här nere regnade det knappt en droppe, trots att det ska vara så kallad ”wet season” här nu. Det var svårt att hitta en gräsmatta som inte var gul. För ca en månad sedan började regnskurarna komma allt oftare, och den meteorologiska torkan ersattes av en bloggtorka som knappast kan ha gått någon av våra läsare förbi. En blog maid är naturligtvis den perfekta lösningen.

Skämt åsido, så ska vi naturligtvis även fortsättningsvis vara de som skriver här i bloggen. Men vi vill att ni ska veta att våra dåliga uppdateringar inte beror på att vi ignorerar er nyfikenhet eller på att vi inte har någonting att skriva om, utan på att det finns så mycket vi vill hinna med under de timmar vi har tillsammans när Danne inte är på jobbet. Och då pratar vi alltså inte bara om att gå på regnskogspromenader och annat som blir läsvärt bloggmaterial. Det kan lika gärna vara att ligga och mysa tillsammans i soffan framför tv:n en hel kväll, eller gå ut och äta och prata om hur våra respektive dagar har varit. Sådant som är vardag, men inte desto mindre viktigt.

Till råga på allt är det ju inte bara tid som ska till, utan även ork och inspiration, vilket kan vara lika mycket bristvara som tid ibland.

Hur som helst så ska vi försöka att öka inläggsfrekvensen genom att lätta lite på de kvalitativa ambitionerna. Med andra ord så kanske det inte blir särskilt många übergenomtänkta mastodontinlägg framöver, men å andra sidan kanske de kommer lite oftare.

Vi har ju naturligtvis haft ett helt gäng upplevelser som vi velat blogga om sedan vi flyttade hit, men som ni inte har fått höra om. Inte här på bloggen alla fall. Vi säger inte att det är några jättespännande Indiana Jones-äventyr, men om ni läser om dem så får ni i alla fall en god inblick i vad vi har för oss här nere och vilka vi umgås med. Så inom kort så ska vi försöka ta igen den senaste tidens dåliga bloggande genom ett gäng korta inlägg som beskriver vår senaste månad här. Kanske inte imorgon, kanske inte dagen efter, men någon gång under den kommande veckan vågar vi lova.

Latrindisciplin 14 februari 2009

Ett tag innan vi flyttade till Singapore började folk komma med goda råd om vad man skulle tänka på. En av sakerna som nämndes var att det är olagligt och därmed straffbart att inte spola efter sig på en offentlig toalett. Att det var förbjudet att spotta på gatorna och att man inte fick ta med sig tuggummi och lite andra diskutabla lagar hade man ju hört talas om, men det här lät faktiskt ännu löjligare. Behöver man verkligen lagstifta om en sådan skitsak? (Hö hö… pappahumor)

Det behöver man. Lagstifta alltså, inte pappahumor.

Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, men av någon anledning så stöter man på fler ickespolade toaletter på en vecka här i Singapore än vad man gör på två år hemma i Sverige. Jag har tre teorier om orsaken.

Ett alternativ är att det är Singaporianernas sätt att i tysthet protestera mot en regering, som förvisso har uträttat helt otroligt mycket bra saker under de sista 40 åren, men som dessutom inte är 100% demokratisk och som faktiskt kan beskyllas för att lagstifta lite i överkant, t.ex. om just toalettspolning.

Ett annat alternativ, något mer troligt om jag får tycka till själv, är att Singapores urinvånare (no pun intended) helt saknar badrumshyfs. Det kan  ju tyckas konstigt med tanke på att de, väl utanför toalettbåsen, är väldigt artiga och väluppfostrade, men allt pekar på att singaporianerna i gemen skulle behöva en lektion eller två i toalettetikett.

Det finns ytterligare en tänkbar förklaring. Här i Singapore är de flesta offentliga toaletter, utöver vanlig spolknapp, även försedda med en liten IR-sensor som är tänkt att känna av när toalettbesökaren är färdigsutten, och som då spolar automatiskt. Jag har alltid irriterat mig på IR-utrustade badrum. Med risk för att tappa tråden måste jag bara få spy lite galla över IR-handfat (hittas ofta på flygplatser), som automatiskt börjar spola vattten  när man håller händerna under kranen. Om man till äventyrs skulle röra händerna några millimeter så att de inte längre befinner sig exakt där det är tänkt så får man inget mer vatten, och så måste man söka sig fram till rätt läge i ett par sekunder för att få ytterligare ett par sekunders sköljning, för att sedan upprepa samma procedur fem gånger innan all tvål är borta. När man är klar brukar frustrationen ha dragit upp pulsen till 135.

Men nog om handfat, det var ju toaletter det skulle handla om. IR-sensorerna på toaletterna har en förmåga att vara väldigt opålitliga. Till skillnad från handfaten, som alltid har för låg känslighet inställd på sensorerna, kan toaletterna spola lite när som helst. Trevligt om man gillar kalla överraskningsduschar i aktertrakten – otrevligt annars. Opålitligheten består dock i att de lika gärna kan strunta i autospolningen helt och hållet. Och det är här jag misstänker att förklaringen kan ligga. Människor i Singapore har förlitat sig på tekniken så till den milda grad att de helt enkelt lämnar toaletten efter uträttade behov, förvissade om att spolningen kommer att ske per automatik så fort de gått utanför båset. Denna teori har emellertid två brister. 1) Den förutsätter en på gränsen till övermänsklig lättja. 2) Den förklarar inte varför hälften av den urin som avyttras inne i toalettbåsen tycks hamna på golvet och/eller på sittringen.

Nä, jag lutar som sagt mest åt teori nummer två: bristande dassuppfostran. Åtminstone bland herrarna.

Tjejkväll. 09 februari 2009

Det var jag, Camilla (från djungelbesöket) och Malin (som hittade mig på facebook).

Malin har tillsammmans med sin kille Amo, bott i Singapore i tio månader drygt. Så det känns bra att det finns någon veteran man kan vända sig till. Och veteran är hon minnsan, det finns ett ställe vars namn jag helt och hållet glömt bort -som varje tordag serverar gratis champange till tjejer. Det här måste ju utnyttjas tyckte vi och efter att ha ätit en billig festmåltid gick vi dit för champangens skull. Och vi drack väl två till tre glas var innan de sa bestämt att deras champang var slut. Mycket underligt.

Så bilden visar när vi då istället köpte in Margaritas. Inte heller så dumt. Vi borde göra detta till en torsdags tradition tycker jag.

Imorgon ska jag träffa Camilla på City Hall och ta en shoppingrunda och på onsdag ska jag träffa Malin för en shoppingrunda.  Målet är att försöka hitta ett par tunna linnebyxor, knälång kjol och ett par ballerinaskor. Kanske inte allt det, men åtminstonde något av dessa bör man ju kunna åstakomma. Blir intressant och se vad jag kommer hem med istället…

Fredag utan städerska. 06 februari 2009

Jag kommer ha varannan fredag utan städerska.

Åh, sån frihet. Jag kan inte låta bli att älska det. Så när man inte är på nålar för att en städerska ska komma in för dörren vilken sekund som helst så kan man ta en extra lång dusch, lägga en annsiktsmask, sola på verandan och lyssna på rix fm webbradio.

Samtidigt som tvättmaskinen går och man fantiserar om att kanske borra fast två stolar i väggen.

Det var inte så svårt faktiskt, det var ju bara att ringa vår värd och säga kort och gott att vi inte är bekväma med att ha en städerska när vi är vana att sköta sådant själva. Det som nu istället blir spännande är att se hur nästa fredag blir istället.

Och nästa fredag är det Alla Hjärtans Dag.

Dannes överraskning. 05 februari 2009

 

Igår kväll överraskade Danne mig med en iPhone, han kom hem med en åt mig och åt honom. Han hade även köpt skal till dessa, ett silvrigt åt honom själv och självklart ett rosa till Haidi. Idag när den är färdigladdad och allt har jag bekantat mig lite med den och ja, det är kärlek.

Jag absolut älskar min nya telefon och jag älskar Danne.

Fresh chicken feet? Mmm… Fräscht. 02 februari 2009

En sak ska man ha klart för sig om kineser, och det är att de har en väldigt udda smak när det kommer till mat. Tycker ni att det känns exotiskt att äta en äkta kinesisk Chop Suey nere på den lokala kinarestaurangen? Glöm det, det är inget som riktiga kineser äter. Det finns däremot kinesdrivna restauranger här i Singapore som specialiserar sig på Pig Organ Soup. Smaskens, eller vad säger ni? Det var heller inte utan att det vände sig lite i magen härom veckan när vi var och handlade och hittade det här bredvid kycklingfiléerna:

Sitta och knapra på lite kycklingfötter till middag? Med klorna kvar? Jag betackar mig.

Pizza Hut med Städerskan. 01 februari 2009

Fredag eftermiddag. 2009-01-30 kl.12:30

Städerskan kommer. Obehagligt, det kommer flyttas stolar och skuras golv. Inte alls så trevligt som det låter.

Och den här tryckta stämmningen kommer direkt. Jag verkligen avskyr det. Tänker på hur i stort sett alla kommentarer på bloggen anser att jag ska ge henne mat, vilket också känns väldigt jobbigt. Vi har en gas-spis! Det kan inte komma något gott från det! Det kommer brinna och brännas. Fyfan. Så efter att vi hälsat och hon börjat städa så börjar jag rota igenom kylen på vad jag kan ge henne. Smörgås, spagetti med pastasås (med risk för att elda upp någonting vid uppvärmningen) ,tomater och annat som jag hellre vill peta i mig själv.

Jag beställer Pizza Hut, står inte ut med att ha en ytterligare vecka och hennes gnäll om käk. Och de påtryckande kommentarerna som funnits på bloggen där jag fått otroligt dåligt samvete. Jag var faktiskt just då något irriterad och besvärad för att det ska vara så mycket besvär för mig personligen att ha städerska, finner det väldigt obekvämt.

Så jag har äntligen fattat ett beslut. Jag går fram till städerskan och frågar om hon är hungrig och vill ha mat? ”No no.. Im fine. Me clean..” och fortsätter att mumla något obegripligt i låg stämma, betyder det att hon vill ha mat senare? Varför är det inga raka budskap? Ska jag anpassa mig till när jag tror hon är hungrig? Jag formulerar om min fråga och ställer den igen, ”Im going order pizza hut anyway so do you like chicken?” och hon svarar väldigt besvärat ”Noo shame on me. No food for me. Shame on me” ..mumlar vidare obegripligt. Och jag lämnar rummet med tre steg och tänker, men för i helv… Nu vill jag verkligen veta hur det här ska fungera, så jag går in igen och frågar henne ”So, do you or do you not want a meal?” och varpå hon säger med låg stämma ”yes please” utan att söka ögonkontakt. Jag förstår ju att detta är hennes kultur och att kanske pizza hut är alldeles för fint att bjuda på, men jag kan inte med att elda upp mig själv vid spisen framför en total främling. Sedan beställer jag en pizza för två. Och jag dukar fram för oss båda vid matbordet, efter att jag ätit tar hon sin mat ut i köket och äter den där. Det var verkligen en jobbig situation, tror nästan jag föredrar att ha henne hungrig än att verkligen gå runt och tjata för att få ge henne en måltid. Det är kulturkrock så att det skriker om det. Men jag uppskattar raka budskap och vill inte hålla på ”läsa i stjärnorna” för att förstå vad hon egentligen menar.

Men hon blev i alla fall klar något tidigare denna gången med städningen. Det uppskattades. Fasar dock för nästa fredag redan.

Det är verkligen jobbigt.

Djungelbesök 26 januari 2009

I lördags ringde väckarklockan vid niotiden. Det var dags att gå upp och göra sig i ordning för vårt möte med Per och Camilla, ett svenskt par som Haidi lyckats hitta och knyta kontakt med på facebook. De hade bestämt sig för att besöka naturreservatet Bukit Timah, och frågade Haidi om inte vi ville haka på. Och det ville vi ju. Man kan ju inte försitta en chans att hitta nya kompisar, eftersom sådana chanser inte växer på träd i vår ålder, i ett främmande land och allt.

Efter lite morgonstress lyckades vi faktiskt hinna i tid till mötesplatsen där vi hade bestämt att vi skulle träffa dem klockan 11 på förmiddagen. Eftersom ingen av oss hade petat i oss någon frukost hoppades vi på att Per och Camilla kunde tänka sig att gå med på att ta en bit mat innan vi begav oss ut i djungeln. Och som tur var hade inte de heller hunnit äta någon frukost, så vi hittade en indisk restaurang där vi alla beställde in goda fruktiga drinkar tillsammans med butter chicken. Fantastiskt gott och minst lika trevligt som välsmakande.

Per och Camilla är ett par som fram till för några veckor sedan bodde i Solna. De gifte sig i Sverige två dagar efter oss, och har inte heller ställt till med någon bröllopsfest än. Camilla fick möjlighet att komma hit och jobba, och Per var inte sen att haka på. De är 28 respektive 27 år gamla, vilket innebär att summan av deras åldrar är samma som summan av våra åldrar. Det är onekligen lite lustigt med sådana sammanträffanden. Hur som helst, de visade sig vara störtsköna och vi kände oss snabbt trygga i att vi hade en trevlig vandring framför oss.

Med en måltid i magen och lite nykletad solkräm på kroppen kände vi oss redo att ta oss an Singapores högsta berg, vars högsta punkt står sig ganska slätt mot Kebnekajse med sina 164 meter över havet, men som kändes som en lagom stor utmaning för våra otränade kroppar. Per hade uppskattat att vandringen skulle ta ca två timmar, och det kändes ju ganska lagom.

Framme vid informationsdisken hälsade Haidi ivrigt på Mandarin. De malaysiska herrarna bakom disken såg något förvirrade ut, men efter att Haidi översatt sitt kinesiska ”Goddag” till engelska hälsade de artigt tillbaka, och passade till och med på att  lära oss några ord på Malay. Efter toalettbesök inledde vi vår vandring med hopp om att få en glimt av några spännande djur, som apor exempelvis. Alla var avslappnade och tog sin vandring med ro. Alla utom Haidi, som hoppade till och pep så fort ett löv rörde sig. Det är inte lätt att vara rädd för allt som känns främmande.

Vi ska inte beskriva hela vandringen i detalj, för med tanke på de sex-sju timmar det tog att genomföra vandringen med alla små andhämtningspauser och fotograferingstillfällen skulle det bli ett ganska långdraget blogginlägg. Men vi kan nämna att Haidi sa ”goddag” till så många kineser att vi tappade räkningen. Vi fick även till slut se lite apor, och utöver det bjöd vandringen rent zoologiskt på en stor ödla, ett par ekorreliknande varelser och helt galet stora myror! I övrigt låter vi helt enkelt bilderna tala för sig själva. Trots allt sägs det ju att  en bild säger mer än tusen ord, så här besparar vi er läsning av över 28 tusen ord. Varsågoda:

Det var många branta trappor.

Haidi flyger uppför trapporna. Förmodligen har hon sett en spindel där nere.

Detta ställe beundrade vi bara från utsidan.

Det fanns fina fjärilar överallt.

Äntligen på toppen!

 

Kärlek!

När vi kände att vi var färdiga med regnskogspromenerandet, letade vi upp en synbart hipp och modernt inredd bar/restaurang där vi satte oss allihopa och belönade oss själva med mat och drinkar efter våra strapatser. När vi väl skildes åt från Per och Camilla senare på kvällen hade vi umgåtts med dem i nästan 12 timmar, men det var timmar som flög förbi! Det var en väldigt trevlig dag med väldigt trevliga människor, och vi hoppas att vi fortsätter att umgås med dem även i framtiden.